Alanis Morissette – Jagged Little Pill (1995)
Betyg: ★★★★☆
Med "Jagged Little Pill" slog Alanis igenom med en röst full av raseri, känsla och ärlighet. Hennes texter är råa och personliga – ibland poetiska, ibland aggressiva – men alltid intensiva. Låtar som “You Oughta Know” och “Ironic” satte tonen för 90-talets introspektiva rockvåg. Det är ett album som vågar blotta sårbarhet utan att tappa styrka. Musikaliskt rör sig Alanis mellan pop, rock och alternativ, och hon levererar det med övertygelse.
Red Hot Chili Peppers – Californication (1999)
Betyg: ★★★★☆
"Californication" markerade en ny era för Red Hot Chili Peppers med John Frusciantes återkomst. Skivan är mer melodisk än tidigare, men behåller bandets funkrock-känsla. Titelspåret blev en omedelbar klassiker, och låtar som “Scar Tissue” visar en sårbarare sida. Det är en skiva fylld av kontraster – mellan lugn och energi, mellan eufori och vemod. En milstolpe i deras karriär och en av de mest älskade albumen från slutet av 90-talet.
The Notorious B.I.G. – Life After Death (1997)
Betyg: ★★★★★
“Life After Death” släpptes bara veckor efter Biggies död och blev ett episkt farväl. Dubbelalbumet innehåller både mörk gangsterrealism och klubbhits. “Hypnotize” och “Mo Money Mo Problems” blev klassiker, men det är djupet i berättelserna som gör albumet unikt. Biggie visade sig vara en mästare på flow och berättande. Produktionen är varierad men alltid tight, och albumet står än idag som ett av hiphopens största verk.
Björk – Homogenic (1997)
Betyg: ★★★★★
“Homogenic” är en mäktig blandning av isländsk naturkänsla och futuristisk elektronik. Björks röst svävar ovanpå beats och stråkar, och skapar ett unikt, ibland utmanande ljudlandskap. Det är ett modigt och konstnärligt verk, där låtar som “Jóga” och “Bachelorette” sticker ut. Albumet känns som en resa genom både inre och yttre landskap. En visionär skiva som fortfarande låter som framtiden.
Backstreet Boys – Millennium (1999)
Betyg: ★★★☆☆
"Millennium" cementerade Backstreet Boys som popkungar. Skivan är slick, catchy och full av kärleksballader som “I Want It That Way” och “Show Me the Meaning of Being Lonely”. Även om det inte är banbrytande är det pop på högsta nivå, producerad för att älskas av massorna. Det är nostalgiskt, lättillgängligt och fulländat för sin målgrupp. Inte för alla – men för de som växte upp med det är det ett soundtrack till ett helt årtionde.